tilda

Så nu har det nerlagt, kärleken alltså. Nu är allt tillbaka till så det ska vara. All kärlek är glömd och nerlagd. Kvar finns jag, men jag ser det inte alls negativt, tvärtom. Vem är det som spelar huvudrollen i mitt liv om inte jag? Då borde det ju bara vara jag kvar, jag ska vara ensam på toppen för jag kan det. Till skillnad från alla andra svaga töntar som inte kan klara sig själva, som är rädda för tystnaden och ensamheten. Visst, jag har inget emot massvis med ljus och fullt av människor, ni som känner mig vet att jag älskar att träffa nya människor. Men jag kan även älska att vara ensam hemma något dygn och inte göra ett piss. Inte prata med någon (kanske över internet) och det enda ljudet som hörs är från lägenheten och högtalarna där min just nu favortlåt strömmar ut. Jag kan sitta skreddare i sängen och meditera i flera timmar, då hör jag ingenting annat än det i mitt huvud. När jag får lust med något annat kan jag bara öppna ögonen, sucka högt och resa mig upp. Vissa dagar tränar jag nästan hela tiden (ja, helt sant faktiskt), först vaknar jag och börjar med några stretch övningar, lägger händerna längs fötterna. Sen är det dags för frukost och dusch. Innan duschen kanske jag gör 300 situps, bara för att jag har lust. Vad förlorar jag på det? Sen gör jag lite yoga övningar, några situps och går en lång promenad under dagen. Andra dagar ligger jag hemma framför tv:n hela dagarna utan att svara på något sms, samtal eller mail. Jag vet inte andra människor inte kan njuta av tystadet, kanske är de för stressade, kanske är de för rädda.

Jag vet inte varför jag var mig in på det här. Alla sånna känslor är något jag brukar försöka undvika, och nu två på rad? Nej, detta är då inte likt mig! Istället för att vara mig själv har jag nog bytt med någon annan. Jag har t.ex. inte heller träffat vissa personer som jag brukade träffa på kanske 1månad. Istället har jag koncentrerat mig på tankar och kärlek, vet inte hur detta började. Men jag tror jag är påväg tillbaka till mitt vanliga jag nu.