Miss D

Hej. Det har nu gått tre dagar sen du dog och jag lever fortfarande i min egna lilla vakuum bubbla. Jag är fullt medveten om att du är död men det är som om allt går i slow motion och jag har liksom inte kommer till reaktionsstadiet än. Kanske är jag bara känslolös? Jag fortsätter leva mitt liv som ingenting hänt, som om jag bara accepterat det som hänt utan att bry mig om det, som om du vore en hund som man blivit tvungen att avliva. Nu är de som det är och det finns inget jag kan göra så varför reagera?
Chansen finns att jag reagerar på begravningen och isåfall kommer allt hela världen gå i tusen bitar, jag kommer bli stående på en liten bit mark och försöka hålla balsen för att inte trilla ner i havet.
Chansen finns att jag inte reagerar på begravningen och isåfall kommer tolkas som en känslokall bitch som inte har något där att göra.

Kanske sörjer jag tyst, stelt och utan att visa något. Kanske gör jag allt detta omedvetet. Jag
tror jag kan räkna tårarna jag fällt på en hand, knappt märkbart och alla under en och
samma timme. Det gör ont, halft om halft omedvetet så öppnar sig hålet.